Med anledning av Göteborgs-Postens artiklar om försäkringsbolagens agerande 11/4 och 12/4. GP beskriver i artiklarna, utifrån två olika fall, hur Försäkringsbolagen behandlar brottsoffer som söker ersättning för sina skador efter brottet. Tyvärr är artiklarna bara en bekräftelse på vad vi ser i vårt arbete.
Vi på StödCentrum för Unga Brottsoffer möter dagligen ungdomar som är tveksamma till att anmäla, vittna eller delta fullt ut i polisens förundersökning. Flera av dem tycker att det är speciellt obehagligt att peka ut någon som förövare, på grund av rädsla för repressalier. Många gånger ligger det mycket motivationsarbete bakom en polisanmälan.
Tyvärr är det så, av en rad anledningar, att en hel del förundersökningar läggs ner. Ofta kan man konstatera att ett brott har begåtts mot brottsoffret, men åklagaren anser att bevisningen mot de utpekade inte är tillräcklig för en rättegång, t ex för att ord står mot ord. För målsägaren blir det så gott som alltid en stor besvikelse.
När förundersökningen är nerlagd kan brottsoffret vända sig till sitt försäkringsbolag för att ansöka om ersättning för eventuella skador. Då kommer nästa käftsmäll!
Om gärningsmannen är utpekad men bevisningen inte räcker för en rättegång så får brottsoffret inga pengar. Om brottsoffret däremot inte hade pekat ut någon så hade han/hon fått rätt till ersättning. Brottsoffret är alltså den som får ta konsekvenserna av att polisens och åklagarens arbete inte har lyckats fullt ut! Bedömningen är orimlig. Enligt lag är man som gärningsman oskyldig tills man är dömd. Så länge ingen är dömd är gärningsmannen okänd. Alltså borde brottsoffret få ersättning även om en potentiell förövare är utpekad, oavsett om den i slutänden kan knytas till brottet eller ej. Debatten pågår för fullt, både om hur man ska få brottsoffer att våga vittna och om hur man ska bemöta brottsoffer på bästa sätt. Det är kanske dags att försäkringsbolagen tar till sig lite av vad som sägs i den debatten.